Beskrivning
Arco dei Gavi är en romersk båge i Verona, intill Castelvecchio, en av de få hedersbågarna från antiken som byggdes för en privat familj och inte för en kejsare. Den restes omkring mitten av första århundradet för att hedra släkten Gavia.
Det man ska titta på är fasaden med fyra höga korintiska kolonner på en sockel, varav de två i mitten bär en fronton som ett litet tabernakel. I mitten finns den huvudsakliga öppningen, med pelare prydda med skulpterade kandelabrar med växtmotiv. På sidorna två smala nischer där statyerna av familjemedlemmarna stod.
Även sidorna har något ovanligt: de flesta romerska bågar har här en blind mur, medan den här har en mindre öppning och ovanför ett fönster. Insidan har ett platt kassettak, och på en kassett känner man igen ett Gorgonhuvud omgivet av rosetter.
Sedan finns signaturen av Lucius Vitruvius Cerdo, skriven två gånger på de inre pelarna, så att den kan läsas både när man går in och när man går ut. Romerska arkitekter signerade nästan aldrig: det här fallet är utomordentligt sällsynt.
Cerdo var en frigiven grekisk slav. Namnet Vitruvius fick renässansen att drömma: det påminner om författaren till ”De architectura”, och vissa antar att han var hans frigivne. Därför studerades, tecknades och kopierades bågen av Palladio, Sangallo, Serlio, Falconetto, Sanmicheli, Bellini och Mantegna.
Dess historia är en resa. Den stod vid Via Postumia, strax utanför de romerska murarna. På medeltiden plundrades den och byggdes in i den nya ringmuren som stadsport, Porta San Zeno; sedan blev den en del av Castelvecchios försvarssystem, med en vaktpost inne i öppningen.
År 1550 överlät Republiken Venedig området åt privatpersoner, som befriade bågen från murar och kojor. Men 1805 lät den franska militärgenin ta isär den, av skäl som rörde militär säkerhet och trafik.
Blocken mättes upp ett och ett, hamnade på Piazza Cittadella och sedan i säkerhet i Arenans valv. År 1812 gjorde Giuseppe Barbieri en trämodell i mindre skala av dem, som förvaras på arkeologiska museet i Romerska teatern.
Bågen sattes ihop på nytt genom anastylos och invigdes den 28 oktober 1932 på piazzettan vid Castelvecchio. Där den stod förut markeras av en marmorrektangel på vägen framför slottet.
Det man ska titta på är fasaden med fyra höga korintiska kolonner på en sockel, varav de två i mitten bär en fronton som ett litet tabernakel. I mitten finns den huvudsakliga öppningen, med pelare prydda med skulpterade kandelabrar med växtmotiv. På sidorna två smala nischer där statyerna av familjemedlemmarna stod.
Även sidorna har något ovanligt: de flesta romerska bågar har här en blind mur, medan den här har en mindre öppning och ovanför ett fönster. Insidan har ett platt kassettak, och på en kassett känner man igen ett Gorgonhuvud omgivet av rosetter.
Sedan finns signaturen av Lucius Vitruvius Cerdo, skriven två gånger på de inre pelarna, så att den kan läsas både när man går in och när man går ut. Romerska arkitekter signerade nästan aldrig: det här fallet är utomordentligt sällsynt.
Cerdo var en frigiven grekisk slav. Namnet Vitruvius fick renässansen att drömma: det påminner om författaren till ”De architectura”, och vissa antar att han var hans frigivne. Därför studerades, tecknades och kopierades bågen av Palladio, Sangallo, Serlio, Falconetto, Sanmicheli, Bellini och Mantegna.
Dess historia är en resa. Den stod vid Via Postumia, strax utanför de romerska murarna. På medeltiden plundrades den och byggdes in i den nya ringmuren som stadsport, Porta San Zeno; sedan blev den en del av Castelvecchios försvarssystem, med en vaktpost inne i öppningen.
År 1550 överlät Republiken Venedig området åt privatpersoner, som befriade bågen från murar och kojor. Men 1805 lät den franska militärgenin ta isär den, av skäl som rörde militär säkerhet och trafik.
Blocken mättes upp ett och ett, hamnade på Piazza Cittadella och sedan i säkerhet i Arenans valv. År 1812 gjorde Giuseppe Barbieri en trämodell i mindre skala av dem, som förvaras på arkeologiska museet i Romerska teatern.
Bågen sattes ihop på nytt genom anastylos och invigdes den 28 oktober 1932 på piazzettan vid Castelvecchio. Där den stod förut markeras av en marmorrektangel på vägen framför slottet.