Beskrivning
Kyrkan San Giorgio in Braida är en stor renässanskyrka vid Adige, i Veronetta, på stranden mitt emot den historiska stadskärnan. Den rymmer ett mästerverk av Paolo Veronese, en enorm kupol av Michele Sanmicheli och ett klocktorn som blev halvfärdigt.
Verket att leta efter är Sankt Georgs martyrium av Paolo Veronese, i absiden: helgonet har en arm som verkar hänga onaturligt. Det är inget fel av målaren: under första världskriget revs duken, undanställd i Florens, just där och reparerades inte helt perfekt.
Veronese målade den när han återvände till sin födelsestad, som han länge hade lämnat för Venedig, för att gifta sig med Elena Badile, dotter till hans första mästare. Ovanför ingångsdörren hänger i stället en Kristi dop av Tintoretto.
I koret, på sidorna, två stora dukar: Brödundret av Paolo Farinati, målat när han redan var 79 år, och Mannaregnet av Felice Brusasorzi.
Längs det enda skeppet öppnar sig åtta kapell, fyra på varje sida, med altare av vit marmor. Under läktaren hänger en Madonna i härlighet av Moretto. Även Scipione Maffei och Goethe berömde konstverken i den här kyrkan.
Kupolen är av Michele Sanmicheli: med sina 14 meter i diameter påminner den om den romerska stilen, där han hade arbetat, men är täckt av blyplåt och har en lanternin, som Palladios kupoler. Dess öga öppnar sig 34 meter över golvet.
Utanför står klocktornet, som blev halvfärdigt. Det ritades av Bernardino Brugnoli, släkting och elev till Sanmicheli, men arbetet stannade vid basen och första våningen. Varför? Kanske för att inte bli högre än Torre dei Lamberti, kanske av militära skäl, kanske av brist på pengar.
Ursprunget går tillbaka till 1046, då Pietro Cadalo, biskop av Parma och blivande motpåve, grundade ett benediktinkloster på egen bekostnad. Efter en period av förfall under scaligerna övergick det till kanikerna av San Giorgio in Alga, som byggde den nuvarande byggnaden.
När kongregationen upplöstes 1668 såldes komplexet på auktion: Republiken Venedig behövde pengar till kriget om Kandia mot ottomanerna. Nunnorna från Santa Maria in Reggio köpte det.
På putsen på den intilliggande prästgården, till vänster om kyrkan, syns ännu kulhålen efter en strid mellan franska och österrikiska soldater i oktober 1805. En minnestavla i mitten påminner om händelsen.
Verket att leta efter är Sankt Georgs martyrium av Paolo Veronese, i absiden: helgonet har en arm som verkar hänga onaturligt. Det är inget fel av målaren: under första världskriget revs duken, undanställd i Florens, just där och reparerades inte helt perfekt.
Veronese målade den när han återvände till sin födelsestad, som han länge hade lämnat för Venedig, för att gifta sig med Elena Badile, dotter till hans första mästare. Ovanför ingångsdörren hänger i stället en Kristi dop av Tintoretto.
I koret, på sidorna, två stora dukar: Brödundret av Paolo Farinati, målat när han redan var 79 år, och Mannaregnet av Felice Brusasorzi.
Längs det enda skeppet öppnar sig åtta kapell, fyra på varje sida, med altare av vit marmor. Under läktaren hänger en Madonna i härlighet av Moretto. Även Scipione Maffei och Goethe berömde konstverken i den här kyrkan.
Kupolen är av Michele Sanmicheli: med sina 14 meter i diameter påminner den om den romerska stilen, där han hade arbetat, men är täckt av blyplåt och har en lanternin, som Palladios kupoler. Dess öga öppnar sig 34 meter över golvet.
Utanför står klocktornet, som blev halvfärdigt. Det ritades av Bernardino Brugnoli, släkting och elev till Sanmicheli, men arbetet stannade vid basen och första våningen. Varför? Kanske för att inte bli högre än Torre dei Lamberti, kanske av militära skäl, kanske av brist på pengar.
Ursprunget går tillbaka till 1046, då Pietro Cadalo, biskop av Parma och blivande motpåve, grundade ett benediktinkloster på egen bekostnad. Efter en period av förfall under scaligerna övergick det till kanikerna av San Giorgio in Alga, som byggde den nuvarande byggnaden.
När kongregationen upplöstes 1668 såldes komplexet på auktion: Republiken Venedig behövde pengar till kriget om Kandia mot ottomanerna. Nunnorna från Santa Maria in Reggio köpte det.
På putsen på den intilliggande prästgården, till vänster om kyrkan, syns ännu kulhålen efter en strid mellan franska och österrikiska soldater i oktober 1805. En minnestavla i mitten påminner om händelsen.