Beskrivning
Palazzo della Gran Guardia är ett stort palats, påbörjat på 1600-talet och färdigt först 1853, som avslutar den södra sidan av Piazza Bra i Verona, mitt emot Arenan. Det har en lång loggia på 86 meter och en fasad som tål jämförelsen med den romerska amfiteatern några tiotal meter bort.
I bottenvåningen finns en loggia med tretton bågar på kraftiga pelare med rustikabossering, avslutad på sidorna av två fulla väggar med små fönster. På den ädla våningen öppnar sig femton glaspartier med parade kolonner.
Glaspartierna är inte alla lika: de två yttersta är smalare, de åtta mellanliggande har triangulära och kurviga frontoner, de fem i mitten är välvda och mycket större. I mitten, ovanför den ädla våningen, reser sig en attika som ger ljus åt en sal med dubbel takhöjd.
Arkitekten Domenico Curtoni fick räkna med en besvärlig granne, Arenan. Han använde ett annat språk än amfiteatern, men ritade ett palats som balanserade dess tyngd. Tillsammans med Teatro Filarmonico, ett annat av hans verk bredvid, gav han torget ett nytt utseende.
Länge tillskrevs ritningarna Michele Sanmicheli, som dock dog långt före arbetets början. Historikern Giovambattista Da Persico märkte också att fasaden hade vissa oregelbundenheter som inte kunde vara hans, och nämnde Curtoni, uppvuxen i Sanmichelis verkstads spår.
Det föddes ur ett mycket konkret behov: en plats att mönstra soldater på när det regnar. Det var Veronas venetianske kapten Giovanni Mocenigo som bad dogen om det, den 26 september 1609. Tillståndet kom den 30 december.
År 1614 tog pengarna slut och bygget stannade. År 1639 bad Veronas kommun att få behålla tiotusen dukater av skatterna för att komma igång igen, men Venedig sa nej. Så förblev östra sidan av den ädla våningen ofullbordad, från det nionde fönstret.
År 1808 gick palatset över till kommunen, med skyldighet att färdigställa det på tre år och göra det till förvaltningens säte. Bygget öppnade igen först 1819, då under österrikarna, under ledning av Giuseppe Barbieri, och den monumentala trappan byggdes.
Arbetet avbröts 1848, när habsburgska soldater ockuperade byggnaden under det första frihetskriget. Det återupptogs strax efteråt, och i maj 1853 var den slutliga besiktningen.
I bottenvåningen finns en loggia med tretton bågar på kraftiga pelare med rustikabossering, avslutad på sidorna av två fulla väggar med små fönster. På den ädla våningen öppnar sig femton glaspartier med parade kolonner.
Glaspartierna är inte alla lika: de två yttersta är smalare, de åtta mellanliggande har triangulära och kurviga frontoner, de fem i mitten är välvda och mycket större. I mitten, ovanför den ädla våningen, reser sig en attika som ger ljus åt en sal med dubbel takhöjd.
Arkitekten Domenico Curtoni fick räkna med en besvärlig granne, Arenan. Han använde ett annat språk än amfiteatern, men ritade ett palats som balanserade dess tyngd. Tillsammans med Teatro Filarmonico, ett annat av hans verk bredvid, gav han torget ett nytt utseende.
Länge tillskrevs ritningarna Michele Sanmicheli, som dock dog långt före arbetets början. Historikern Giovambattista Da Persico märkte också att fasaden hade vissa oregelbundenheter som inte kunde vara hans, och nämnde Curtoni, uppvuxen i Sanmichelis verkstads spår.
Det föddes ur ett mycket konkret behov: en plats att mönstra soldater på när det regnar. Det var Veronas venetianske kapten Giovanni Mocenigo som bad dogen om det, den 26 september 1609. Tillståndet kom den 30 december.
År 1614 tog pengarna slut och bygget stannade. År 1639 bad Veronas kommun att få behålla tiotusen dukater av skatterna för att komma igång igen, men Venedig sa nej. Så förblev östra sidan av den ädla våningen ofullbordad, från det nionde fönstret.
År 1808 gick palatset över till kommunen, med skyldighet att färdigställa det på tre år och göra det till förvaltningens säte. Bygget öppnade igen först 1819, då under österrikarna, under ledning av Giuseppe Barbieri, och den monumentala trappan byggdes.
Arbetet avbröts 1848, när habsburgska soldater ockuperade byggnaden under det första frihetskriget. Det återupptogs strax efteråt, och i maj 1853 var den slutliga besiktningen.