Beskrivning
Giardino Giusti är en av de mest kända italienska trädgårdarna från senrenässansen, gömd bakom släktens palats i stadsdelen Veronetta i Verona. En cypressallé leder upp till en grotta och en utsiktsterrass över staden.
Den nedre delen är en stor parterr med geometriska rabatter, delad i två av cypressallén som pekar rakt mot kullen. Här finns fontäner, statyer och en labyrint av buxbomshäckar: inte den från 1500-talet, utan en enklare version som arkitekten Luigi Trezza ritade om 1786.
Längst bort i allén leder en trappa av tegel till genius loci-grottan. Utifrån ser den ut som ett litet tempel med kolonner och bruten fronton; inuti är det en riktig grotta uthuggen i tuff, med tunnvalv och tre nischer. Förr var den klädd med snäckor, koraller och pärlemor, med vattenlekar som skulle roa gästerna.
Ovanför grottan vakar en enorm mask, som tillskrivs Bartolomeo Ridolfi. Enligt den traditionella berättelsen kunde eldtungor slå ut ur munnen.
Högre upp, på den andra terrassen, öppnar sig kullens vägg i fyra konstgjorda grottor. Ett torn med spiraltrappa leder till trädgårdens högsta del, belvederen: en balkong med balustrad precis ovanför masken, och bredvid ett litet paviljongbygge med loggia.
Därifrån ser man Verona uppifrån, bland tak och klocktorn: en andra utsiktspunkt över staden.
Innan den blev en representationsträdgård var den dock en arbetsgård. Giusti, en familj som kom från Toscana mot slutet av 1200-talet, var ullfärgare. År 1406 köpte Provolo Giusti marken intill den gamla Via Postumia: här kokade man färggrytorna och hängde ut tygerna för att torka.
På 1500-talet gjorde Agostino Giusti verkstaden till familjens visitkort. Han slog ihop och byggde om de gamla byggnaderna längs gatan till ett palats med en pelargång med sex bågar, och bakom ritade han trädgården enligt tidens mode.
Andra världskriget sårade den djupt: efter kriget var många växter ryckta eller brutna. Skötseln av grönskan sedan efterkrigstiden har till stor del återgivit den dess forna skönhet.
Den nedre delen är en stor parterr med geometriska rabatter, delad i två av cypressallén som pekar rakt mot kullen. Här finns fontäner, statyer och en labyrint av buxbomshäckar: inte den från 1500-talet, utan en enklare version som arkitekten Luigi Trezza ritade om 1786.
Längst bort i allén leder en trappa av tegel till genius loci-grottan. Utifrån ser den ut som ett litet tempel med kolonner och bruten fronton; inuti är det en riktig grotta uthuggen i tuff, med tunnvalv och tre nischer. Förr var den klädd med snäckor, koraller och pärlemor, med vattenlekar som skulle roa gästerna.
Ovanför grottan vakar en enorm mask, som tillskrivs Bartolomeo Ridolfi. Enligt den traditionella berättelsen kunde eldtungor slå ut ur munnen.
Högre upp, på den andra terrassen, öppnar sig kullens vägg i fyra konstgjorda grottor. Ett torn med spiraltrappa leder till trädgårdens högsta del, belvederen: en balkong med balustrad precis ovanför masken, och bredvid ett litet paviljongbygge med loggia.
Därifrån ser man Verona uppifrån, bland tak och klocktorn: en andra utsiktspunkt över staden.
Innan den blev en representationsträdgård var den dock en arbetsgård. Giusti, en familj som kom från Toscana mot slutet av 1200-talet, var ullfärgare. År 1406 köpte Provolo Giusti marken intill den gamla Via Postumia: här kokade man färggrytorna och hängde ut tygerna för att torka.
På 1500-talet gjorde Agostino Giusti verkstaden till familjens visitkort. Han slog ihop och byggde om de gamla byggnaderna längs gatan till ett palats med en pelargång med sex bågar, och bakom ritade han trädgården enligt tidens mode.
Andra världskriget sårade den djupt: efter kriget var många växter ryckta eller brutna. Skötseln av grönskan sedan efterkrigstiden har till stor del återgivit den dess forna skönhet.