Beskrivning
Piazza San Zeno är torget framför basilikan med samma namn, i stadsdelen San Zeno, strax utanför centrala Verona. Här ser man veronesisk romansk stil med en enda blick: en stor kyrka, ett torn och en ännu äldre liten kyrka.
Huvudrollen spelas av basilikan San Zeno, i lombardisk romansk stil. Titta noga på portalen med bronspaneler och det stora rosettfönstret på fasaden, kallat ”Lyckohjulet”, ett verk av stenhuggaren Brioloto de Balneo.
Inuti finns ett mästerverk av Andrea Mantegna, altartavlan San Zeno. Byggnaden uppfördes på nytt i början av 800-talet och byggdes sedan upp flera gånger efter ungrarnas anfall och jordbävningen 1117: den medeltida planen har ändå i stort sett förblivit densamma.
Bredvid reser sig abbotstornet, nämnt i två dokument från 1169 och uppfört i två etapper: det ser man på teglet, av olika kvalitet i den nedre och övre delen. Mot det lutar sig det som återstår av abbotens palats från 1300-talet, delvis rivet i början av 1800-talet.
Det var förbehållet abboten och de mest framstående gästerna: ända till 1300-talet fungerade klostret som värdshus för kejsarna av det heliga romerska riket.
Mindre iögonfallande är kyrkan San Procolo, som uppstod på 400-talet för att bevara kvarlevorna efter Veronas fjärde biskop, Procolo. Den har en krypta från 1000-talet, utvidgad efter jordbävningen 1117, och en romansk fasad.
Före alla dessa kyrkor fanns här gravar. Området låg utanför den romerska staden, längs Via Gallica som ledde till Brescia och Milano, och var den viktigaste av Veronas nekropoler. Enligt traditionen föddes just här den veronesiska kristendomen: i det här området begravdes stadens första biskopar.
Mellan basilikan och San Procolo bildades så ett kyrkotorg, och runt omkring växte hus upp, troligen först uthyrda till arbetarna på basilikans bygge. Det blev en liten satellitby, ”burgus Sancti Zenonis”, redan nämnd i ett dokument från 813.
Byn kom innanför stadsmurarna först på 1300-talet, med Scaligerernas ringmur. Torgets utformning har däremot varit nästan densamma i århundraden: mitt på står alltjämt de två kyrkorna.
Huvudrollen spelas av basilikan San Zeno, i lombardisk romansk stil. Titta noga på portalen med bronspaneler och det stora rosettfönstret på fasaden, kallat ”Lyckohjulet”, ett verk av stenhuggaren Brioloto de Balneo.
Inuti finns ett mästerverk av Andrea Mantegna, altartavlan San Zeno. Byggnaden uppfördes på nytt i början av 800-talet och byggdes sedan upp flera gånger efter ungrarnas anfall och jordbävningen 1117: den medeltida planen har ändå i stort sett förblivit densamma.
Bredvid reser sig abbotstornet, nämnt i två dokument från 1169 och uppfört i två etapper: det ser man på teglet, av olika kvalitet i den nedre och övre delen. Mot det lutar sig det som återstår av abbotens palats från 1300-talet, delvis rivet i början av 1800-talet.
Det var förbehållet abboten och de mest framstående gästerna: ända till 1300-talet fungerade klostret som värdshus för kejsarna av det heliga romerska riket.
Mindre iögonfallande är kyrkan San Procolo, som uppstod på 400-talet för att bevara kvarlevorna efter Veronas fjärde biskop, Procolo. Den har en krypta från 1000-talet, utvidgad efter jordbävningen 1117, och en romansk fasad.
Före alla dessa kyrkor fanns här gravar. Området låg utanför den romerska staden, längs Via Gallica som ledde till Brescia och Milano, och var den viktigaste av Veronas nekropoler. Enligt traditionen föddes just här den veronesiska kristendomen: i det här området begravdes stadens första biskopar.
Mellan basilikan och San Procolo bildades så ett kyrkotorg, och runt omkring växte hus upp, troligen först uthyrda till arbetarna på basilikans bygge. Det blev en liten satellitby, ”burgus Sancti Zenonis”, redan nämnd i ett dokument från 813.
Byn kom innanför stadsmurarna först på 1300-talet, med Scaligerernas ringmur. Torgets utformning har däremot varit nästan densamma i århundraden: mitt på står alltjämt de två kyrkorna.