Beskrivning
Ponte Pietra är Veronas äldsta bro över Adige och den enda som finns kvar från romartiden. Den förbinder den historiska stadskärnan med kullen San Pietro, med fem bågar av sten och tegel som berättar om tre epoker på en gång.
Det bästa är att titta på bågarna en och en. De två mot landsbygden är romerska, av stora block av sten från Valpolicella, lagda utan murbruk. Tornet på stranden och den intilliggande bågen är scaligiska, av tegel. De två i mitten, med den stora cirkeln, är venetianska, ombyggda av fra Giocondo.
Missa inte flodguden huggen i slutstenen på den andra romerska bågen: den visar att bron restaurerades under kejsartiden. Och fönstren ovanför pelarna: de lät vattnet rinna undan vid högvatten och gav samtidigt bågarna rytm.
Den här bron är äldre än gatorna runt omkring. När Verona år 89 f.Kr. blev koloni och byggdes upp innanför Adiges krök, med ett rutnät av gator, fanns bron redan. Därför är den inte orienterad som de romerska gatorna.
Platsen är ingen slump. Sedan förhistorisk tid fanns här ett vadställe, vid själva stadens ursprung: floden smalnar av till 92 meter och strömmen tappar kraft efter den vida kröken. En första träbro byggdes för Via Postumia år 148 f.Kr.; sedan kom den av sten.
Dess liv har långt ifrån varit lugnt. Översvämningar och delvisa ras följde på varandra 1007, 1153, 1232 och 1239. År 1298 lät Alberto della Scala restaurera tornet mot staden och bygga upp den intilliggande bågen; 1368 byggde Cansignorio en akvedukt på den som förde vatten till hus i centrum och till fontänen Madonna Verona på Piazza delle Erbe.
På bron fanns också trähus för båtmän och mjölnare, butiker och värdshus. Kojorna togs bort i början av 1800-talet, eftersom de inte passade monumentets majestät.
Det värsta såret kom den 24 april 1945: de retirerande tyskarna sprängde den och bara bågen mot staden stod kvar. Överintendenten Piero Gazzola valde att bygga upp den som den var och där den var.
Från floden togs de ursprungliga blocken upp: 529 kom tillbaka på sin plats, 379 lades till, varav 169 vunna ur omarbetat originalmaterial. Arbetet var klart den 3 mars 1959.
Det bästa är att titta på bågarna en och en. De två mot landsbygden är romerska, av stora block av sten från Valpolicella, lagda utan murbruk. Tornet på stranden och den intilliggande bågen är scaligiska, av tegel. De två i mitten, med den stora cirkeln, är venetianska, ombyggda av fra Giocondo.
Missa inte flodguden huggen i slutstenen på den andra romerska bågen: den visar att bron restaurerades under kejsartiden. Och fönstren ovanför pelarna: de lät vattnet rinna undan vid högvatten och gav samtidigt bågarna rytm.
Den här bron är äldre än gatorna runt omkring. När Verona år 89 f.Kr. blev koloni och byggdes upp innanför Adiges krök, med ett rutnät av gator, fanns bron redan. Därför är den inte orienterad som de romerska gatorna.
Platsen är ingen slump. Sedan förhistorisk tid fanns här ett vadställe, vid själva stadens ursprung: floden smalnar av till 92 meter och strömmen tappar kraft efter den vida kröken. En första träbro byggdes för Via Postumia år 148 f.Kr.; sedan kom den av sten.
Dess liv har långt ifrån varit lugnt. Översvämningar och delvisa ras följde på varandra 1007, 1153, 1232 och 1239. År 1298 lät Alberto della Scala restaurera tornet mot staden och bygga upp den intilliggande bågen; 1368 byggde Cansignorio en akvedukt på den som förde vatten till hus i centrum och till fontänen Madonna Verona på Piazza delle Erbe.
På bron fanns också trähus för båtmän och mjölnare, butiker och värdshus. Kojorna togs bort i början av 1800-talet, eftersom de inte passade monumentets majestät.
Det värsta såret kom den 24 april 1945: de retirerande tyskarna sprängde den och bara bågen mot staden stod kvar. Överintendenten Piero Gazzola valde att bygga upp den som den var och där den var.
Från floden togs de ursprungliga blocken upp: 529 kom tillbaka på sin plats, 379 lades till, varav 169 vunna ur omarbetat originalmaterial. Arbetet var klart den 3 mars 1959.