Beskrivning
Ponte Scaligero, eller Castelvecchio-bron, är en befäst bro av rött tegel och sten över Adige i Verona, bredvid slottet som den har sitt namn efter. Den är över 120 meter lång och går bara att passera till fots.
Det är ingen vanlig bro: den är en del av fästningen. På båda sidor skyddas den av murar med svalstjärtsformade krenelleringar, med vallgångar och skottgluggar, och mot staden beskyddas den av slottets mäktiga huvudtorn. På andra sidan stod förr ett torn, som fransmännen kapade på 1800-talet.
Det man helst ska titta närmare på är det största valvet, nästan 49 meter brett, med de två mindre på sidorna på 29 och 24 meter. Enligt vissa forskare var det när det byggdes det bredaste i Europa. De tre valven är olika eftersom de var tänkta för Adiges strömmar i den här flodkröken.
När du ser de två stora pelarna, med femkantig bas och vända uppströms som ett fartygs för, förstår du hur stark bron är. Den större pryddes av femton korintiska kapitäl och fragment av romerska reliefer, återanvända som byggmaterial.
Dess historia börjar med rädsla. Cangrande II della Scala lät bygga den mellan 1354 och 1356 för att ge sitt slott en flyktväg mot Tyrolen, ifall någon av de fientliga falangerna i staden skulle göra uppror.
Därför gick det i århundraden bara soldater över den. Veronaborna fick passera den först i slutet av 1800-talet, när Verona blev en del av kungariket Italien och de militära inskränkningarna började falla.
Sedan kom den 24 april 1945: de retirerande tyskarna sprängde alla stadens broar. Pelarna höll delvis, och Verona valde att bygga upp den som den var, i stället för att bygga en ny.
Arbetet varade till 1951. Adiges flodbädd rensades från spillror och de block som hittades hela kom tillbaka på sin plats, tack vare fotografier och mätningar som gjorts strax före förstörelsen.
Skadade stenar ersattes med sten från samma medeltida stenbrott, i San Giorgio di Valpolicella. Det nya teglet kom från rivningar och tegelbruk i Verona och Mantua.
I en sak är källorna försiktiga: namnet på arkitekten är okänt. Ett dokument från 1495 nämner en viss Guglielmo Bevilacqua, huvudperson i en legend: Cangrande II ska ha gett honom ett svärd som ansågs vara Sankt Martins.
Det är ingen vanlig bro: den är en del av fästningen. På båda sidor skyddas den av murar med svalstjärtsformade krenelleringar, med vallgångar och skottgluggar, och mot staden beskyddas den av slottets mäktiga huvudtorn. På andra sidan stod förr ett torn, som fransmännen kapade på 1800-talet.
Det man helst ska titta närmare på är det största valvet, nästan 49 meter brett, med de två mindre på sidorna på 29 och 24 meter. Enligt vissa forskare var det när det byggdes det bredaste i Europa. De tre valven är olika eftersom de var tänkta för Adiges strömmar i den här flodkröken.
När du ser de två stora pelarna, med femkantig bas och vända uppströms som ett fartygs för, förstår du hur stark bron är. Den större pryddes av femton korintiska kapitäl och fragment av romerska reliefer, återanvända som byggmaterial.
Dess historia börjar med rädsla. Cangrande II della Scala lät bygga den mellan 1354 och 1356 för att ge sitt slott en flyktväg mot Tyrolen, ifall någon av de fientliga falangerna i staden skulle göra uppror.
Därför gick det i århundraden bara soldater över den. Veronaborna fick passera den först i slutet av 1800-talet, när Verona blev en del av kungariket Italien och de militära inskränkningarna började falla.
Sedan kom den 24 april 1945: de retirerande tyskarna sprängde alla stadens broar. Pelarna höll delvis, och Verona valde att bygga upp den som den var, i stället för att bygga en ny.
Arbetet varade till 1951. Adiges flodbädd rensades från spillror och de block som hittades hela kom tillbaka på sin plats, tack vare fotografier och mätningar som gjorts strax före förstörelsen.
Skadade stenar ersattes med sten från samma medeltida stenbrott, i San Giorgio di Valpolicella. Det nya teglet kom från rivningar och tegelbruk i Verona och Mantua.
I en sak är källorna försiktiga: namnet på arkitekten är okänt. Ett dokument från 1495 nämner en viss Guglielmo Bevilacqua, huvudperson i en legend: Cangrande II ska ha gett honom ett svärd som ansågs vara Sankt Martins.