Beskrivning
Porta Borsari är en romersk port i Verona, längst ner på Corso Porta Borsari: fasaden i vit sten, omkring 13 meter hög, med två bågar och två rader fönster, är vad som återstår av huvudingången till det romerska Verona.
Det man ser är fasaden, i vit sten från Valpantena. På nedre våningen finns två stora bågar, var och en inramad av två halvkolonner med korintiskt kapitäl, ett entablement och en fronton.
Ovanför utvecklas ytterligare två våningar, med sex fönster vardera, inramade av fina utsmyckningar. På första våningen har de två mittersta fönstren små tabernakel; på andra sitter de mellan små kolonner. Effekten är rik och färgrik, avsedd för en ingång som skulle göra intryck.
På arkitraven kan man läsa en inskription av Gallienus, kejsaren som år 265 e.Kr. lät göra ingrepp i stadens murar. Det var ingen riktig återuppbyggnad, utan en återställning med utbyggnader.
Sidan mot staden har däremot försvunnit helt. Den mot landsbygden är den enda som finns kvar, och den restaurerades på 1970- och 1980-talen: de mest skadade delarna fixerades och de utsatta ytorna täcktes med blyplåt mot stillastående vatten.
För romarna var det huvudingången: den som kom längs Via Postumia hamnade på decumanus maximus. Då hette den Porta Iovia, eftersom den var helgad åt Jupiter, liksom Jupiter Lustralis tempel i närheten.
Det nuvarande namnet kommer från medeltiden, då bursarii arbetade här, uppbördsmännen som tog ut tull på varor som kom in och gick ut.
Den ursprungliga porten var av tegel, byggd under andra hälften av 100-talet f.Kr. tillsammans med murarna. Den hade kvadratisk plan med en inre gård där de resande stannade och kontrollerades, och mot landsbygden två höga torn.
Under första hälften av 100-talet e.Kr. ville staden bli vackrare. Porten kläddes i vit sten, med nya fasader mot forum och mot landsbygden. Inte långt bort fanns också en poststation, med dem som skötte transporterna för den offentliga förvaltningen.
Under renässansen studerades porten av Giovanni Caroto och Andrea Palladio, men inte alla tyckte om den: Sebastiano Serlio ansåg inte att den var värd att finnas med i hans verk.
Det man ser är fasaden, i vit sten från Valpantena. På nedre våningen finns två stora bågar, var och en inramad av två halvkolonner med korintiskt kapitäl, ett entablement och en fronton.
Ovanför utvecklas ytterligare två våningar, med sex fönster vardera, inramade av fina utsmyckningar. På första våningen har de två mittersta fönstren små tabernakel; på andra sitter de mellan små kolonner. Effekten är rik och färgrik, avsedd för en ingång som skulle göra intryck.
På arkitraven kan man läsa en inskription av Gallienus, kejsaren som år 265 e.Kr. lät göra ingrepp i stadens murar. Det var ingen riktig återuppbyggnad, utan en återställning med utbyggnader.
Sidan mot staden har däremot försvunnit helt. Den mot landsbygden är den enda som finns kvar, och den restaurerades på 1970- och 1980-talen: de mest skadade delarna fixerades och de utsatta ytorna täcktes med blyplåt mot stillastående vatten.
För romarna var det huvudingången: den som kom längs Via Postumia hamnade på decumanus maximus. Då hette den Porta Iovia, eftersom den var helgad åt Jupiter, liksom Jupiter Lustralis tempel i närheten.
Det nuvarande namnet kommer från medeltiden, då bursarii arbetade här, uppbördsmännen som tog ut tull på varor som kom in och gick ut.
Den ursprungliga porten var av tegel, byggd under andra hälften av 100-talet f.Kr. tillsammans med murarna. Den hade kvadratisk plan med en inre gård där de resande stannade och kontrollerades, och mot landsbygden två höga torn.
Under första hälften av 100-talet e.Kr. ville staden bli vackrare. Porten kläddes i vit sten, med nya fasader mot forum och mot landsbygden. Inte långt bort fanns också en poststation, med dem som skötte transporterna för den offentliga förvaltningen.
Under renässansen studerades porten av Giovanni Caroto och Andrea Palladio, men inte alla tyckte om den: Sebastiano Serlio ansåg inte att den var värd att finnas med i hans verk.