Beskrivning
Romerska teatern i Verona är en teater under bar himmel från första århundradet f.Kr., vid foten av kullen San Pietro, på Adiges vänstra strand. Den är en av de bäst bevarade i norra Italien, och på sommaren blir den åter en riktig teater, med läktarna fyllda av åskådare.
I århundraden visste ingen att den låg där. Under medeltiden hade den förfallit och ovanpå hade ett helt kvarter vuxit upp: husen vilade direkt på de romerska underbyggnaderna, de gamla ingångarna och trapporna användes fortfarande, och cavean odlades med hjälp av sluttningen.
Och ändå hade det varit ett storslaget projekt. I slutet av första århundradet f.Kr. byggde romarna den som en stor stadsscenografi i flera nivåer: teatern vid floden, tre terrasser ovanför cavean och på kullens topp kanske ett tempel. Hela den romerska staden, som nyligen vuxit upp på andra sidan floden, kunde se den.
Det var en rik köpman som brann för arkeologi, Andrea Monga, som förde den åter i dagen. Han köpte hela området och lät mellan 1834 och 1844 riva ett trettiotal hus, och blottade trappor, läktare och terrasser. Kommunen fortsatte arbetet från 1904, tills hela cavean var återgiven.
I dag ser man cavean, 105 meter bred, till stor del lutad mot kullen, och dess läktarrader.
Mitt emot finns resterna av scenbyggnaden, 71 meter lång, med frontscenens tre stora nischer som ramade in scenens tre dörrar. Efter utgrävningarna har de tio valven i loggian som stängde cavean satts samman igen.
Ovanför cavean sträckte sig tre terrasser, 123 meter breda. Den mellersta har fem nischer med halvpelare; den sista en enda nisch med toskanska halvpelare. Högre upp, där Castel San Pietro nu står, låg templet: spår av det hittades på 1800-talet.
Sedan 1948 återvänder åskådare till läktarna för Veronas teatersommar, med en tydlig övervikt av verk av Shakespeare och Goldoni, samt dans och jazz. På cavens östra flygel ligger också kyrkan Santi Siro e Libera, byggd ovanpå läktarna: inuti finns målningar från 1300-talet.
Teatern ingår i samma komplex som Arkeologiska museet, i det forna klostret på kullen.
Redan på 1500-talet ritade Giovanni Caroto och Andrea Palladio en rekonstruktion av den, med vissa felaktigheter. De senaste utgrävningarna, 1970–1971, hittade ett galleri under proskenion.
I århundraden visste ingen att den låg där. Under medeltiden hade den förfallit och ovanpå hade ett helt kvarter vuxit upp: husen vilade direkt på de romerska underbyggnaderna, de gamla ingångarna och trapporna användes fortfarande, och cavean odlades med hjälp av sluttningen.
Och ändå hade det varit ett storslaget projekt. I slutet av första århundradet f.Kr. byggde romarna den som en stor stadsscenografi i flera nivåer: teatern vid floden, tre terrasser ovanför cavean och på kullens topp kanske ett tempel. Hela den romerska staden, som nyligen vuxit upp på andra sidan floden, kunde se den.
Det var en rik köpman som brann för arkeologi, Andrea Monga, som förde den åter i dagen. Han köpte hela området och lät mellan 1834 och 1844 riva ett trettiotal hus, och blottade trappor, läktare och terrasser. Kommunen fortsatte arbetet från 1904, tills hela cavean var återgiven.
I dag ser man cavean, 105 meter bred, till stor del lutad mot kullen, och dess läktarrader.
Mitt emot finns resterna av scenbyggnaden, 71 meter lång, med frontscenens tre stora nischer som ramade in scenens tre dörrar. Efter utgrävningarna har de tio valven i loggian som stängde cavean satts samman igen.
Ovanför cavean sträckte sig tre terrasser, 123 meter breda. Den mellersta har fem nischer med halvpelare; den sista en enda nisch med toskanska halvpelare. Högre upp, där Castel San Pietro nu står, låg templet: spår av det hittades på 1800-talet.
Sedan 1948 återvänder åskådare till läktarna för Veronas teatersommar, med en tydlig övervikt av verk av Shakespeare och Goldoni, samt dans och jazz. På cavens östra flygel ligger också kyrkan Santi Siro e Libera, byggd ovanpå läktarna: inuti finns målningar från 1300-talet.
Teatern ingår i samma komplex som Arkeologiska museet, i det forna klostret på kullen.
Redan på 1500-talet ritade Giovanni Caroto och Andrea Palladio en rekonstruktion av den, med vissa felaktigheter. De senaste utgrävningarna, 1970–1971, hittade ett galleri under proskenion.