Beskrivning
Kyrkan Sant'Anastasia är Veronas största kyrka och dess viktigaste gotiska byggnad, på sidan av torget som bär dess namn, två steg från Ponte Pietra. Utanför är den av tegel och ofullbordad, inuti har den tre stora skepp med pelare av röd marmor och mästerverk i varje kapell.
Strängt taget är namnet inte dess eget: dominikanerna invigde den åt den helige Petrus av Verona, martyren, men veroneserna fortsatte att kalla den efter en av de två kyrkor som stod här tidigare, Sant'Anastasia och San Remigio. Arbetet började 1290, med bidrag från Scaligerna och andra stora familjer, och fortsatte i över ett och ett halvt sekel.
Fasaden, ofullständig, är av tegel och har bara ett färdigt element: den tvådelade portalen från 1400-talet, med fem bågar över varandra som bärs av pelare i röd, vit och svart marmor. På arkitraven sex scener ur Kristi liv, huggna av Mästaren från Sant'Anastasia.
Vid ingången håller två mustaschprydda puckelryggar vigvattenskärlen, med bekymrad min. Den andre kallas också Pasquino, eftersom han kom in i basilikan på påskdagen 1591. Den första, från 1491, tillskrivs Gabriele Caliari, far till Paolo som kallades Veronese.
Interiören har tre skepp åtskilda av monumentala cylindriska pelare och ett stort tvärskepp. Också golvet är ett konstverk: de vita, röda och svarta marmorsorterna upprepar fasadens färger, och stenläggningen påbörjades 1462 av Pietro da Porlezza.
Mästerverket är Sankt Göran och prinsessan av Pisanello, freskmålad 1433–1438 ovanför bågen till Cappella Pellegrini: en sagolik och riddarlig värld i en klar, elegant linje. I samma kapell finns 24 terrakottareliefer av Michele da Firenze från 1435.
I presbyteriet, på vänster sida, finns monumentet över Cortesia Serego, kondottiär på Scaligernas tid, med hans ryttarfigur i rustning ovanför sarkofagen. Bland kapellen finns Fregosoaltaret av Danese Cattaneo, prisat av Giorgio Vasari.
Längs fasaden, till vänster, står en grav: det är Guglielmo da Castelbarcos, den första monumentala graven «med baldakin», som några år senare inspirerade Arche Scaligere.
Basilikan invigdes den 22 oktober 1471, men bygget förblev öppet i över två århundraden. Fasaden blev aldrig färdig.
Strängt taget är namnet inte dess eget: dominikanerna invigde den åt den helige Petrus av Verona, martyren, men veroneserna fortsatte att kalla den efter en av de två kyrkor som stod här tidigare, Sant'Anastasia och San Remigio. Arbetet började 1290, med bidrag från Scaligerna och andra stora familjer, och fortsatte i över ett och ett halvt sekel.
Fasaden, ofullständig, är av tegel och har bara ett färdigt element: den tvådelade portalen från 1400-talet, med fem bågar över varandra som bärs av pelare i röd, vit och svart marmor. På arkitraven sex scener ur Kristi liv, huggna av Mästaren från Sant'Anastasia.
Vid ingången håller två mustaschprydda puckelryggar vigvattenskärlen, med bekymrad min. Den andre kallas också Pasquino, eftersom han kom in i basilikan på påskdagen 1591. Den första, från 1491, tillskrivs Gabriele Caliari, far till Paolo som kallades Veronese.
Interiören har tre skepp åtskilda av monumentala cylindriska pelare och ett stort tvärskepp. Också golvet är ett konstverk: de vita, röda och svarta marmorsorterna upprepar fasadens färger, och stenläggningen påbörjades 1462 av Pietro da Porlezza.
Mästerverket är Sankt Göran och prinsessan av Pisanello, freskmålad 1433–1438 ovanför bågen till Cappella Pellegrini: en sagolik och riddarlig värld i en klar, elegant linje. I samma kapell finns 24 terrakottareliefer av Michele da Firenze från 1435.
I presbyteriet, på vänster sida, finns monumentet över Cortesia Serego, kondottiär på Scaligernas tid, med hans ryttarfigur i rustning ovanför sarkofagen. Bland kapellen finns Fregosoaltaret av Danese Cattaneo, prisat av Giorgio Vasari.
Längs fasaden, till vänster, står en grav: det är Guglielmo da Castelbarcos, den första monumentala graven «med baldakin», som några år senare inspirerade Arche Scaligere.
Basilikan invigdes den 22 oktober 1471, men bygget förblev öppet i över två århundraden. Fasaden blev aldrig färdig.